FAKTA-ARTIKEL AV ETOLOG ANNA OLSSON,
som arbetar som forskare vid Institute for Molecular and Cell
Biology i Porto. Styrelsemedlem i ISAE (International Society
Applied Ethology): http://www.applied-ethology.org/
Alla hästägare har varit med om många tillfällen då hästen inte gör som vi förväntar oss eller som vi tycker att den borde göra. Vi har lärt oss att förstå en del av det här. Vi vet att i hästnaturen är uppmärksamhet och snabbhet i flykten det som räddar livet när rovdjur hotar, och därför kan vi förstå varför hästen kastar sig åt sidan när en fasan flyger upp rakt under mulen. Det är visserligen en egenskap som är mycket obehaglig för ryttaren eller kusken, men de flesta accepterar det som en del av hästens natur och lär sig leva med det.
Men det finns annat som inte är lika lätt att förstå. Somliga hästar krubbiter, andra går runt i boxen timmar i sträck och åter andra lägger öronen tillbaka och försöker bita människor som kommer in i boxen. Listan kan göras lång över de beteenden som inte passar in i mönstret för det vi tycker är normalt och önskvärt. Man hör ofta att hästfolk kallar det här för ovanor, något som ger sken av att det skulle vara med avsikt hästarna gör så här och att det är något man kan träna bort. Det är riktigare att kalla det för beteendestörningar, alltså något som avviker från naturligt beteende. Det är inte något hästarna gör avsiktligt och det är ett symtom på att något i hästens miljö inte är som det ska. Jag ska försöka förklara begreppet, och jag börjar med att diskutera naturligt beteende och vad som händer när saker och ting inte fungerar som de ska, alltså den biologiska bakgrunden till beteendestörningar. Sen kommer jag in ytterligare på sambandet mellan hur vi håller hästar och de beteendeproblem som uppstår, samt hur man kan förebygga respektive behandla beteendestörningar.
Hästen som står i ditt stall idag är i mångt och mycket samma häst som människan en gång för 5000 år sedan tämjde. Under generationer har det naturliga urvalet gjort arten anpassad till den miljö den levt i. Idag finns inga ursprungliga vildhästar kvar, men genom att studera förvildade hästar och frigående tamhästar, kan vi lära oss mera om hästens naturliga beteende.
Ursprungligen är hästen ett stäpplevande djur, som är anpassat till att huvudsakligen livnära sig på gräs och andra växter. Att söka föda och äta är den mest tidskrävande av hästarnas aktiviteter, och de ägnar minst 12 timmar per dygn åt detta.
Hästarnas sociala liv är uppbyggt kring den så kallade haremsflocken. Den består av en vuxen hingst och 2-4 ston som hingsten erövrat. I flocken ingår också en del unghästar, men så snart de närmar sig könsmognad lämnar de födelseflocken. Fölen går med sina mödrar och avvänjs först någon månad innan nästa föl föds. Det finns en social rangskala där varje häst har sin plats. När rangordningen en gång upprättats och alla hästarna känner varandra, brukar det räcka med att en ranghög häst hotar, så går en ranglåg undan. Bara om det kommer nya hästar till flocken, så att en ny rangordning måste etableras, blir det allvarliga bråk.
På den öppna slätten, hästens naturliga miljö, är rovdjur ett ständigt hot, och hästarna måste därför hela tiden vara uppmärksamma. Flocklivet hjälper hästarna att skydda sig: många par ögon upptäcker lättare ett hot, och dessutom är det svårare för ett rovdjur att se ut ett enskilt byte i vimlet av hästar. Flocken håller ihop och hästarna är sällan längre från varandra än 50 meter. Hästarna i en flock synkroniserar sitt beteende, så att många hästar gör samma sak samtidigt. Det är också ett sätt att stärka sammanhållningen. Det här kan man se om man iakttar en flock hästar på sommarbete: vilar en häst så vilar i regel hela gruppen, och när någon övergår till att beta dröjer det inte länge förrän alla hästarna betar.
Liksom hästen har anpassats fysiskt för sin naturliga miljö, så att den kan springa snabbt och äta gräs, har också hästens psyke anpassats för flocklivet på stäppen. Man kan säga att hästen har en inre, delvis nedärvd och delvis inlärd, bild av hur verkligheten ska vara. Den nedärvda delen av denna bild visar den lilla, stabila haremsflocken som betar gräs på stäppen. När inte verkligheten och den inre bilden stämmer överens, blir det problem. Vi tar ett exempel som kan illustrera detta: Två hästar går tillsammans i en hage varje dag. En eftermiddag hämtar den ena hästens ryttare hem båda till stallet och ger sig sedan ut på ridtur med sin häst. Den andra blir ensam kvar i stallet. Hans inre bild säger honom då att han bör ansluta sig till flocken, för att vara ensam är livsfarligt. Han kommer att göra allt för att få verkligheten att stämma med idealbilden, det vill säga han kommer att försöka ta sig ut ur boxen. Sannnolikt kommer han inte att lyckas, och hans frustration tar sig tydliga uttryck: han vandrar av och an i boxen, gnäggar och sparkar i väggen.
Hästar är ganska flexibla, och den här hästen kommer antagligen så småningom att lära sig att det inte är farligt att vara ensam i stallet en stund. Men anpassningsförmågan är inte obegränsad, och om miljön avviker alltför mycket, kan det hända att hästen inte klarar av att anpassa sig. Det är då beteendestörningar uppkommer. I det här fallet kan det till exempel vara om den andra hästen inte kommer tillbaka, utan vår häst får fortsätta att vara ensam. Just hos hästar som hålls utan sällskap av andra hästar är beteendeproblem vanliga.
Vad är då en beteendestörning? En ganska enkel och bra definition är att säga att det är när djur beter sig på ett sätt som de inte skulle göra under naturliga förhållanden. Vi känner till ganska många beteendestörningar som ger problem hos hästar. Det är svårt att säga hur vanliga de är, men man tror att de förekommer oftare hos varmblodshästar än hos övriga raser. Fjordhästen hör sannolikt inte till de mest drabbade raserna, men vi vet att beteendestörningar förekommer också hos fjordingar.
Man kan dela in hästarnas beteendestörningar i två huvudgrupper: de rörelserelaterade (som har att göra med rörelse) och de orala (som är lokaliserade till munnen).
Bland de rörelserelaterade störningarna är vävning samt så kallad 'pacing' vanligast. En häst som väver står med frambenen något isär och pendlar med huvud och hals i sidled. Man ser det i stallet, både i box och i spilta. I extrema fall väver hästen nästan konstant under tiden den inte äter, men det vanligaste är att hästarna väver när de är upphetsade. Man hör ofta att vävning kan leda till överansträngning av frambenen, men faktum är att ingen vetenskaplig undersökning har kunnat visa att det är så. 'Pacing' innebär att hästen vandrar antingen runt eller fram och tillbaka mellan två bestämda punkter, och det förekommer både i stallet och när hästar är ute i små inhägnader. Även om man inte har kunnat se att det skulle vara direkt skadligt för hästarna, blir stämningen i stallet oroligare när det finns en häst som ständigt står och väver eller går runt i boxen.
Krubbitning och luftsnappning är de vanligaste orala beteendestörningarna. Beteendena liknar också i mycket varandra. I båda fallen drar hästen in luft i munnen och ibland sväljer den också denna luft. Krubbitaren gör detta genom att ta stöd med överkäkens framtänder mot en vågrät yta (som kan vara krubban eller något annat stabilt föremål), böja nacken, spänna musklerna på halsens undersida och luta sig bakåt. Luftsnapparen utför samma rörelser men utan att ta stöd mot något föremål, och den kan alltså suga luft också om den står i en box eller spilta där alla horisontella kanter tagits bort. Om hästen sväljer luft, kan det orsaka kolik, och krubbitning leder dessutom till onormal nedslitning av framtänderna. Man kan känna igen en krubbitare på hans nötta framtänder.
Det förekommer också att hästar äter på staket och träinredning. Trä ingår som en normal del av hästens föda, men ibland äter hästarna så mycket att inredningen blir förstörd och hästarna drabbas av fodersmältningsproblem.
Aggressivt beteende i situationer när detta inte normalt förekommer, och överdrivet aggressivt beteende är också vanliga störningar. Det kan vara att hästen biter och sparkar efter stallgrannen eller skötaren i stallet, eller att den försöker anfalla andra hästar på ridbanan. Sådana problem begränsar ju hästens användbarhet och kan dessutom vara direkt farliga för både människor och andra hästar.
I den inledande artikeln om hästens beteende gick jag igenom begreppet beteendestörningar och vad de innebär. Jag beskrev hästens naturliga beteende och förklarade att beteendestörningar inte är ovanor utan uppkommer när miljön inte stämmer överens med det hästen är anpassad för. I den här artikeln försöker jag visa hur beteendestörningar hänger samman med vårt sätt att hålla hästar. Jag beskriver också vad man kan göra åt problemet och, viktigast av allt, hur man kan förebygga att det uppkommer.
De hästar vi idag håller för sällskap och sport har alltså i grunden samma repertoar av beteenden som sina stäpplevande förfäder, men genom det sätt som vi hanterar och stallar upp dem har vi avsevärt begränsat deras möjligheter att visa dessa beteenden. Om man granskar vårt sätt att hålla hästar med bilden av hästens naturliga beteende i bakhuvudet, kan man konstatera att vår syn på hur hästar bör bete sig inte alltid stämmer överens med hästarnas egen idealbild!
Vi har i stor utsträckning begränsat hästens rörelsefrihet. I frihet är hästen i rörelse under en stor del av sin vakna tid. Den äter och söker efter föda, den söker vatten eller skugga och stundtals tvingas den ge sig på flykt undan rovdjur. Många av våra hobbyhästar tillbringar i stället sin mesta tid i stallet. I värsta fall får de inte ens möjlighet att röra sig fritt i en rasthage utan träningen under ryttare eller framför vagn utgör det enda tillfället till fysisk aktivitet.
Ett annat område där vår uppfattning skiljer sig från hästarnas är utfodringen. I stället för att ägna 12-18 timmar åt att äta och att ströva runt och söka föda, serveras hästen ofta en liten koncentrerad fodergiva, som han har ätit upp på några timmar. För fjordhästarna som är anpassade för mycket magert bete, kan det här vara ett stort problem, eftersom vi tvingas att begränsa deras foderintag så att de inte blir för tjocka. Visserligen får hästarna sitt näringsbehov tillgodosett, men fodret fyller också en annan funktion än att bara ge näring. Man brukar tala om att djur har behov av att ägna sig åt födosöksbeteende (som i naturen betyder att hästarna går omkring och betar en tugga gräs här och en annan där), och det behovet tillgodoses inte om fodergivan är så koncentrerad. Om hästen dessutom har begränsade möjligheter till fysisk aktivitet, kommer han att tillbringa åtskilliga timmar i stallet utan sysselsättning.
Också beträffande socialt beteende inkräktar vi väsentligt på hästens möjlighet att bete sig naturligt. I naturen är hästen ständigt omgiven av sin flock och om han vill söka kontakt har han de andra hästarna inom räckhåll, samtidigt som han har gott om utrymme att undvika de ranghöga som kan hota honom. I stallet står hästarna ofta i spilta eller ensambox, och många hästar får ingen möjlighet till kontakt med artfränder annat än genom boxgallret. De grupper av hästar som vi håller tillsammans avviker dessutom från den naturliga flockens struktur både vad beträffar ålder och kön. Genom att vi transporterar hästar och byter stallplats, förhindrar vi att en sammanhållen flock med en stabil rangordning utvecklas. Inte heller tar vi hänsyn till hästarnas rangordning när vi stallar upp dem: en ranglåg häst kan tvingas tillbringa större delen av dygnet några få meter från flockledaren, som han under naturliga förhållanden skulle undvika att alls komma i närheten av.
Eftersom händelser i hästens uppväxt får konsekvenser för dess beteende som vuxen, har det också stor betydelse hur vi hanterar föl och unghästar. Avvänjningen är en av de största påfrestningar den unga hästen utsätts för. I naturen är det en långsam, successiv process. I takt med att mjölkmängden i stoets juver minskar, kommer fölet att dia allt mera sällan, utan att stoet därför har visat någon aggressivitet. Först någon månad innan nästa föl föds, stöter stoet aktivt bort fjolårsungen, som då är minst 9 månader. Även om den inte tillåts dia, kan åringen fortfarande hålla sig nära sin mor. Många uppfödare skiljer sto och föl åt redan när fölet är 4-5 månader gammalt. Ofta är separationen tvär och fullständig: sto och föl hålls i skilda byggnader, eftersom man anser att det förkortar avvänjningsprocessen.
Nu vet vi att begränsad rörelsefrihet, inskränkningar i möjligheten till sociala kontakter och en torftig miljö är viktiga faktorer i bakgrunden till att beteendestörningar uppstår. Ryttare och tränare har också under lång tid förklarat beteendestörningar med den torftiga miljö som hästarna vistas i. Ändå fortsätter man att tala om krubbitning, vävning, luftsnappning etc som olater eller ovanor och de behandlingsmetoder som rekommenderas är att på olika sätt försöka hindra hästen att utföra beteendet. Hästar som vandrar i boxen hindras att göra detta genom att man binder dem kort (vilket ofta leder till att de i stället börjar väva) och krubbitare och luftsnappare behandlas antingen genom att man förser dem med en rem som klämmer åt halsmuskulaturen så att hästen inte längre kan suga luft, eller genom att man vid en operation tar bort de muskler som används när hästen suger luft.
Sådana behandlingsmetoder angriper symtomen och inte de bakomliggande orsakerna. Beteendestörningar uppstår ju som en följd av en miljö där hästen inte kan bete sig på det sätt som den är anpassad för, och de bör behandlas genom att man ger hästen så naturliga levnadsförhållanden som möjligt. Hur omsätter man då detta i praktiken? Man bör låta hästarna gå ute och röra sig fritt tillsammans med andra hästar så mycket som möjligt, gärna dygnet om under den varma årstiden. Under de perioder då de måste stå på stall långa tider bör man se till att de får mycket grovfoder (kanske halm till fjordhästen som har lätt att lägga på hullet) som tar tid att äta upp och ger sysselsättning. Hästar som inte kan gå tillsammans med andra i hage, bör i alla fall få tillfälle att röra sig fritt utomhus och ha någon form av kontakt med andra hästar. Att hålla en häst ständigt ensam och utan kontakt med andra hästar vill jag bestämt avråda ifrån. Försök hitta någon annan hästägare att dela stall med eller skaffa en shetlandsponny som sällskap!
Kan man ge en naturlig miljö åt hästen som har beteendestörningar, kommer problemen att minska väsentligt. Men om de har funnits länge brukar det vara svårt att få dem att försvinna helt. Det säkraste sättet att undvika beteendestörningar är alltså att förebygga att de utvecklas, genom att redan från födseln erbjuda hästarna förhållanden där de kan tillfredsställa sina naturliga beteendebehov. Ston med föl bör få gå ute, helst i grupp så att fölen kan leka med varandra. Avvänjningen kan ske successivt, till exempel genom att ston och föl går tillsammans ute på dagarna men står i olika boxar på nätterna. Unghästar bör få gå i grupp och få tillfälle att röra sig fritt utomhus så mycket som möjligt. Hästar som får leva under förhållanden där de kan bete sig naturligt blir hästar som inte bara löper mindre risk att utveckla beteendeproblem utan som också blir lugnare och trevligare att handskas med rent allmänt!
Kom ihåg att beteendestörningar är ett tecken på att djuren utsätts för större belastning än de kan anpassa sig till. Vi bör inte placera våra vänner hästarna i en sådan miljö!